Jag är väldigt glad att jag faktiskt gör det här. Men just nu känns det också lite jobbigt. Jag har inget jobb, inget eget boende. Jag har ännu inte skaffat nå vänner. Såklart alla i laget är mina vänner men jag känner ju ingen ännu. Man har inget att säga i omklädningsrummet, man sitter mest och lyssnar på vad alla andra pratar om. Det finns självklart de som är super trevliga som verkligen frågar mig hur det går, hur det känns och så där, men det blir oftast inte så mycket längre diskussioner. Jag vet ju själv när det någon gång kom in någon ny i laget hemma. Jag har svårt för att veta vad man pratar om med nya personer. 

På grund av allt det har jag känt mig jätte ensam de här första dagarna, jag behöver en kompis eller två. Sen när jag får jobb kommer jag ju inte heller ha tid att sitta hemma och grubbla över det här men,.. Nu är det lite segt. 

Men jag vill verkligen inte heller ge upp någonting av det här, inte så här lätt. Klart man inte känner sig lika trygg som hemma till en början. Det växer ju med tiden. 

Hemma hade jag ju också en sån helt annan roll i laget än här. Här kommer jag in från botten och ska jobba mig uppåt. Och jag som person har alltid varit jätte rädd för att göra fel/göra bort mig inför någon. Så fort jag gör något litet fel på träning blir jag super besviken på mig själv och tror att alla andra tycker jag är mest i vägen. Jag hoppas jag blir bättre snabbt! Okej nu har jag ju bara tränat 2 träningar med div2 och endast en med div1 än så länge. Men, man vill aldrig vara sämst liksom..

Imorgon kväll får jag äntligen lite sällskap när Mysan och Leo kommer!